Hästaroledarskap
Just another Driftig.nu weblog
Mars 1, 2011 at 18:02 · Filed under Okategoriserade
Båda begreppen förekommer flitigt i min arbetsvardag, många är de stunder när jag och mina kunder har försökt reda ut skillnaderna mellan dessa.Vid en första eftertanke svarar de flesta att de inte kan se någon skillnad, men när vi efterhand närmar oss de existentiella frågorna så blir olikheterna skarpa och tydliga.
- Varför finns jag, och vad vill Gud med mig? Brukar de fråga sig.
- Vad vill Du med dig? Brukar jag fråga dem.
- Bli lycklig…..
- Ok, BLI lycklig. Det tolkar jag som om att du inte ser dig själv som lycklig i detta ögonblick….eller?
- Nej, det stämmer. Jag ser mig mera som lyckad än lycklig.
Vi har en fantasi om att när vi ”blir någon, eller något” så vinner vi omgivningens applåder och respekt, han/hon ”är något”. Men – för vem? Om vi inte existerar för vår egen skull, vad ska vi då leva för? Att vara lyckad för omgivningen skull innebär ju inte automatiskt att jag är för den skull är lycklig. Hur många lyckade personer finns det som inte är lyckliga, och tvärt om, hur många lyckliga personer finns det som inte är lyckade? Vi flesta efterkrigsbarn har under vår uppfostran blivit lite vilseledda genom att få mera uppmuntran och bekräftelse på våra prestationer än på vår existens. Dvs, flera kommentarer på ”vad duktig du är ”, än ”det är viktigt att du finns”. Självförtroendet - kopplat till prestation och resultat är tydligare och lättare att känna igen och mäta, än självkänslan - som är kopplad till mitt egenvärde och min existens. Det är genom självförtroendet som jag blir lyckad och genom självkänslan jag blir lycklig. Som tur är har vi möjlighet att hitta tillbaka till vår djupt inneliggande självkänsla, visserligen med lite ansträngning, men en häst hjälper gärna till.Då vinner vi både möda och tid, eftersom hästen ser bortom självförtroendet och relaterar i större utsträckning till vår självkänsla. Genom hästens hjälp och spegling kommer vi mycket snabbt i kontakt med vårt känsloliv och vårt egenvärde. Under denna process kan vi därför skapa handlingsutrymme för att börja stödja oss själva i att vara, om inte mera, så kanske lika lycklig som lyckad.
Oktober 5, 2010 at 23:16 · Filed under Okategoriserade
Nu åker jag till Windsor, England för att vara med på en internationell konferens om hästbaserad utbildning. Den anordnas av EAHAE där David och Sharon Harris står som värdar. Deras företag heter A2O Coaching Ltd och finns där i Windsor.
Med mig tar jag två hästföretagare som i många år har jobbat med ridterapi och hästbaserade behandlingar. Vi hoppas på att få inspiration och idéer om hur man kan arbeta för att ta fram affärsidéer för olika verksamheter där hästar finns. Det finns så mycket att göra inom detta område i vårt land, så det gäller att inte drunkna i helheten. Målet är ju naturligtvis att erbjuda företag och näringsliv kvalificerade och exklusiva tjänster inom hästbaserad utbildning och utveckling i syfte att effektivisera förbättringsarbetet.
Kommer igen v 42 och rapporterar om mina upplevelser under konferensen. Ska bli jättekul att träffa alla mysiga människor som var med i Wien 2007, kanske att den mycket insprirerande Mr Brazil kommer även denna gång…..
eahae.org
November 15, 2009 at 13:25 · Filed under Okategoriserade
Idag packar jag väskan och åker till Storhogna för en länsträff med fyra olika kvinnliga nätverk inom länet.
Under morgondagen håller jag ett seminarium om hur hästbaserad utbildning kan bidra till ett ökat lärande inom näringslivets företag och organisationer.
För en snabbtitt, kolla in på;
http://www.youtube.com/watch?v=I90rP4vTzA8
http://www.youtube.com/watch?v=G4P_c9vNbBM
http://www.youtube.com/watch?v=6jU–TlgyFw
Augusti 17, 2009 at 23:58 · Filed under Okategoriserade
…..så låter devisen från indianerna. Den kom jag att tänka på när jag läste rapporten från didworld.com som berättar att förtroendet för chefernas ledarförmåga har under de senaste åtta åren stadigt minskat. De flesta är också missnöjda med gängse utbud av utvecklingsinsatser som erbjuds inom organisationen. Av de tillfrågade cheferna högprioriterar 75% en förbättring av ledarskapsförmågan medan fyra av tio chefer är i stort sett nöjda med det stöd som finns tillhanda inom sina respektive organisationer (för att de inte vet av nåt annat?). Sedan förra mätningen för två år sedan har andelen nöjda chefer minskat med 12 %.
“Rider cheferna på en död häst”…..är det inte snart dags för en levande? Jag har sedan början av 80 talet arbetat med utbildning och utveckling mest för chefer, team och medarbetare. Under dessa år har det inte hänt så mycket nytt, det enda jag kan se är en trevande acceptans för upplevelsebaserad utbildning och ett något mindre ifrågasättande av det “icke vetenskapliga”. Men det finns fortfarande organisationer som vägrar acceptera värderingsverktyg som inte grundar sig på Freuds forskningsresultat från början av 1900-talet. Kan ni tänka er hur bilarna skulle se ut idag om inte bilindustrin tog upp nya forskningsresultat in i produktionen, eller inom miljöarbetet, eller inom elektroniken. Det är som att sitta på ett ledningsmöte med en västklocka i fickan och upprätthålla kontakten med omvärlden genom att skrika i en burk med ett snöre. Eller att räkna budget och priskalkyler för hand med en gåspenna och en krita på tavlan. Hur skulle vi kunna nå ett lönsamt, effektivt resultat inom företagsvärlden om vi inte öppnade upp för nytänkande, kreativitet och mod? Inom tekniken är det ett måste att vara uppdaterad och skapa utrymme för det allra senaste, annars hamnar man ju på efterkälken. Men visst är det lustigt att inom utvecklingspsykologin så är det ytterst få som protesterar när man försöker möta morgondagens utmaningar med de lösningar som var aktuella under förra århundradet. Varför är forskning inom det området en “död häst”?
Nu erbjuder jag hästbaserad utbildning inte bara till chefer utan även till team och grupper. Därför jag tror (och vet) att förändring startar på individnivå och levandegörs genom grupper. Det är individerna inom gruppen som går från ord till handling, och då funkar det inte om hästen är död.
Så ta det osäkra före det säkra och testa aktuella forskningsresultat baserat på levande människor och hästar, nutidens lösningar på aktuella utmaningar. Hur svårt kan de va…………?
Den 24 september håller jag en förläsning i Stockholm om hästbaserad utbildning för människor som lever och verkar i nuet inom företag och näringsliv.
Anmälan och info genom www.wimab.se eller www.coachpool.se
Varmt välkommen.
Maj 15, 2009 at 22:55 · Filed under Okategoriserade
Oj då, nu har det hänt så mycket senaste tiden så att mitt bloggande alldeles spårat ur. Men egentligen så har ju tidsplanen gått ut. Min senaste föreläsning var för över en månad sen, ja till och med sex veckor sen och det skulle ju vara slutet på bloggen. Men vad har hänt efter det?
Ja lite av varje som det brukar. Jag har blivit hyllad som ett geni och idiotförklarad lika många gånger, typ. Här pendlar man mellan ytterligheter, men en pendel brukar ju stanna på mitten efter ett tag. Vi har haft workshops och ännu flera föreläsningar, nästa är inplanerad till den 27 maj och ända fram i slutet av september. Handlar om allt från 1.5 timmar till halvdag. Flera intresseanmälningar för nästa workshop och förfrågningar om utbildningar. Så jag kan bara säga YES!!!! (we can).
Ibland blir man uppbjuden och ibland får man själv bjuda upp. När jag för nästan tre år sen började närma mig hästbaserad utbildning inom näringslivet och på arbetsplatser vågade jag nästan aldrig berätta om det offentligt. Jag var rädd för att bli utskrattad, och det blev jag också ibland. Nu har jag insett och föstått att det är precis det som händer när människor blir intresserade också. En del måste skratta innan de vågar ställa frågor, och de allra flesta blir uppriktigt förvånade och nyfikna på hur det går till. Så ibland måste man våga bjuda upp för att senare själv bli uppbjuden. Tänk om jag hade fattat det från början, vilken tid jag skulle ha vunnit.
När jag hösten -07 besökte EAHAE:s årliga konferens i Wien, fanns där en mycket intressant och speciell herre i mycket mogen ålder från Brasilien. Han arbetade med hästbaserad ledarutveckling och vinprovning (samtidigt!!!). Han talade mycket inspirerande och varmt om detta och påstod bestämt att “this cake has not been baked yet”. Well, Mr Brazil, I´m baking the cake at this very moment. Så nu bjuder jag upp till att låta dig väl smaka……
Mars 10, 2009 at 0:30 · Filed under Okategoriserade
Det finns ett uttryck som heter så, eller kanske mera ett talesätt, “spring omkring och skratta”. Det betyder i korthet att man kan dölja vissa skavanker genom att hålla en god min. Med andra ord att bara man är glad, öppen och trevlig så syns inte vissa tillkortakommanden så väl som om man är trumpen, lågmäld och dyster. Jag måste tyvärr tillstå att jag för det mesta tillhör den senare typen av människor. För mig är det liksom mera tillåtet att vara dyster, med ett visst inslag av lidande. Med den slutsatsen kan jag konstatera att mina svaga punkter lyser som allra mest långt innan de starka har fått tillåtelse att komma fram. Någon ananlys inför detta fenomen har jag inte utrymme för här, men jag får för det mesta uppbringa större kraftansträngning för att vara glad än neutral. Och när jag själv uppfattar mig som neutral så uppfattar omgivningen mig som trumpen och introvert.
Och hur kan jag veta det? Ja, dels för att jag ibland träffar särdeles uppriktiga kollegor som vet att jag inte flipprar ur för att jag får höra deras uppfattning, (fast jodå, det har hänt) men kanske mest för att jag tolkar hästarnas kroppshållning när jag umgås med dem. Då visar de exakt hur de uppfattar min sinnesstämmning, lite återhållsamt och bevakande. Alltså kan jag få en helt ärlig, ren och klar feedback från en helt främmande häst, det som skulle ta år av förtroendekapital att få av en annan människa. Fatta vilken tidsvinst och effekt, va….?
Nu har jag haft min generalrepetition av föreläsningen om hästbaserad utbildning. Har också hunnit med några åhörares synpunkter och reflektioner. Ska nu korrigera vissa saker, förenkla vissa avsnitt och förtydliga andra enligt de förslag som lämnats till mig. Nu ska jag bli ännu mera självklar och briljant i mitt budskap om hästarnas förträfflighet med att spelgla tydlighet och förmåga att uppnå kontakt både inåt och utåt. Det där om att locka trollen ut i solen.
En häst skulle aldrig gå på tricket att springa omkring och skratta, den skulle överhuvudtaget inte ta någon som helst notis om det som inte är autentiskt och sanningsenligt. Men den skulle fortfarande vara vänligt öppen för ett nytt kontaktförsök, utan att döma och värdera.
Ser verkligen fram emot nästa föreläsning den 25 mars och en workshop den 21 april på Södertörn. Kolla gärna vidare på www.coachpool.se
Nu lägger jag av med mina försök om att springa omkring och skratta, livet är för kort för att spela andras roller än min egen huvudroll.
Februari 17, 2009 at 1:25 · Filed under Okategoriserade
Jag har för första gången i mitt liv närvarat vid en disputation. Mycket intressant och ett oerhört fängslande ämne som belyser meningssambandet mellan knopp och kropp. Har under tre dagar gjort en djupdykning i avhandlingen som en särdeles flitig och klok kollega lagt fram. Jag har lite svårt att sortera upp all fakta så här på en gång så jag behöver nog ut och gå en å annan mil för att härbärgera allt i kroppen. Det är detta som studien visar, nämligen att det som vi inte har förståelsestrukturer för hamnar i kroppen som sedan får bära det som inte huvudet fixar. Så nu jäklar får min kropp bära mycket kan jag tänka, gäller att bygga muskler som håller för det.
Fast egentligen så finns det ett sätt att underlätta för kroppens belastning och det är att bli medveten om på vilket sätt jag kan förändra tankemodellerna genom att verbalt formulera det jag tror behövs för att klara av det. Det fenomenet kallar jag för att “dra fram trollen i solen” eller att “när spökena ramlar fram ur garderoben så spricker de”. När jag vågar tänka och säga saker högt som är jättefarliga och hotfulla mot min egen existens så lättar liksom trycket i kroppen, illamåendet och hjärtklappningen kanske minskar och det blir lite lättare att andas djupare. Då upphör kroppen med att härbärgera bördan och blir liksom fri. I alla fall för en stund, innan nästa troll dyker upp som också ska dras ut i ljuset. Om jag inte lyckas hitta yttersta hårtoppen på trollet att börja dra i, så kommer kroppen så småningom att protestera mot bördan genom att visa olika symtom på värk, spänningar och obalanser. Det springer omkring alldeles för många difusa rädda troll i kroppen som ska ut i solen, helt enkelt. Tänk att det äntligen har kommit en vetenskapligt bevisad studie på det som våra stackars kroppar har fått brottas med på egen hand under alldeles för lång tid.
Att närma sig hästbaserad utbildning kan vara en stor hjälp med att få ett bra grepp om trollhåret…
Januari 31, 2009 at 21:28 · Filed under Okategoriserade
I går träffades jag och några kollegor för att närma oss begreppet skam i organisationer. Det var en mycket intressant träff. Jag har stött på detta fenomen ute på uppdrag i företagen utan att stanna upp för att titta mera bakom “tavlan”. Vi talade också om skam på individnivå och det var lite svårt för mig att leta reda på och ta fatt i den känslan. Jag hade precis när jag steg innanför dörren fått ett samtal som berättade om ytterigare en anmäld deltagare till min kommande workshop. Så jag var mera upprymd och euforisk när jag skulle börja min jakt på skammen. Men jag hittade den efter en stund. Den kommer ofta till mig när jag har tänkt nåt “fult” om andra människor, eller kanske mera “förbjudna tankar”. För det skäms jag….. En av de senaste gångerna som jag kommer ihåg var när jag stod framför en numera föredetta för mig viktig person och föreblild inom mitt yrke, och berättade engagerat om mitt arbete med hästbaserad utbildning. Den fd förebilden tittar på mig, sätter upp näsan ca fem centimeter och ler överslätande “jaaa, det där har man väl försökt med…… PLASK!!! Den tidigare förebilden och ikonen rasar ner från sin höga pedistal, och jag står där och bara säger “jaha…?” Vänder på klacken, kör ner hälarna djuuuupt ner i skorna och går därifrån så där så att det smattrar likt en kulspruta om klackarna. Då kommer tankarna som jag sen får skämmas för, typ “du din lilla uppnästa schalinsvepta kåldolm, jag ska hitta den största hästjätte som världen skådat, rida i full karriär och meja ner dig av bara vinddraget”. Ja, och sen är det kört, då kommer skammen över att ha tänkt så “fula”, icke generösa tankar. Det hör liksom inte in i kittet, för man ska ju vara snäll, generös, tillmötesgående, förlåtande och förstående, men på vägen till det grandiosa så tar jag en sväng förbi det småaktiga, avundsjuka, missundsamma och primitiva. Och det skäms jag över.
På träffen fick vi en artikel ur svd om Anders Risling och skam i organisationer, där det står att ledarskap är relation, och att det är chefen som har ansvar att se till den fungerar. Det håller jag inte med om till hundra….för visst har chefen ett ansvar, men om och när kontakten bryts så finns det också ett gemensamt ansvar i det. Här kan hästen ge en mycket värdefull spegling för att se hur man kan skapa ett fruktsamt klimat och uppmuntra viljan och modet till ett gemensamt ansvar för relationen. Hur man främjar kontakt, hur man att hittar balansen mellan att lyssna och att ta emot det som läggs fram och för att i nästa setg läma ett eget bidrag till ett ökat förtroende och tillit i relationen. Med det menar jag ju inte att man ska prata med hästen direkt….men hästar har en naturlig instinkt som på ett tydligt sätt speglar när kontakten når fram utan en massa tomt prat…..
Januari 24, 2009 at 0:55 · Filed under Okategoriserade
Framtiden gav inget större utrymme för att övervinna min hästrädsla, trots att jag faktiskt tog mod till mig och tackade ja när en kompis ringde och ville ha sällskap på en ridkurs. Tänk att jag vågade det! Men någonstans så trodde jag att om det bara fanns rutinerade människor som visste hur man skulle vara och göra så skulle jag nog kanske våga lite…
Det blev inte bättre, snarare tvärt om. Ridskolehästar, de vet verkligen hur de ska ta utrymmet för att vara kreativa när de har en livrädd och skräckslagen ryttare på ryggen.
Jag lärde mig ganska snabbt hur man skulle undvika att gå in i spiltan för att sadla på. Stallet vimlade av småtjejer (typ elva år, själv var jag kring 25). Jag behövde bara viska om att jag inte kom ihåg hur man fixade till hästen, så fanns där minst tre småflickor som gjorde jobbet åt mig. De till och med tog in hästen in i ridhuset, men sen var jag tvungen att själv ta över. Jag steg aldrig upp på hästen så länge dörrarna stod öppna, min fasa var att hästen skulle skena ut, över stock och sten för att till slut hamna på europavägen som gick en bit bort.
Att berätta om alla hästar som jag fick äran att umgås med det skulle bli alltför omfattande, men det jag minns bäst och värst var en häst som jag tror hette Monthy. Han vägrade stanna när vi skulle stanna, hur än jag gjorde, lutade mig bakåt och satt ner sätet, så fortsatte han att gå. Stolt gick han omkring medan jag med en mycket ängslig röst försökte uppmärksamma ridläraren om vad som pågick. Tyvärr så uppfattade jag henne som minst lika rädd som jag, för hon sa bara “åh nej, nu blir han sådär konstig igen, hur ska vi få stopp på honom….?” Inte främjade det min kaxighet precis. Och Monthy han bara fortsatte att visa upp sig i sin fullkomliga makt över situationen. Jag kände att han ville visa alla andra hästarna i gruppen att “kolla här grabbar, vilket jäkla harigt stolpskott jag har fått på ryggen idag”.
Det slutade med att ridläraren lyckades fresta honom med nåt godis, men först sen han fått gå runt med mig en bra stund. Jag hoppade ner omedelbart, gick på skakiga ben in i stallet med Monthy och lämnade darrande över tyglarna till några villiga stalltjejer. Tror att jag hoppade över de två kommande lektionerna om jag inte missminner mig och min och Monthys gemensamma karriär var definitivt över….
Obs: bilden föreställer INTE Monthy.
Januari 19, 2009 at 23:55 · Filed under Okategoriserade
Efter att alla djuren försvunnit pga farmors förlorade tumme (se tidigare inlägg), så var det ganska lugnt ett tag i alla fall på djurfronten. Vi hade bara en hund, Donna och sedan ett stort antal katter, ibland bara en och som mest nio stycken. När min lillasyster började rida kommer jag inte ihåg så väl, men jag vet att när jag fyllt körkort så ingick i mina vardagliga sysslor att transportera henne till och från stallet. Bara det var ett halvtidsjobb. Hon var då elva år och hade redan etablerat sig som en av de “högsta” i stallordningen. Det var en fasa att behöva gå in i stallet för att hämta henne. Jag gillade inte att hästarna stod med bakbenen ut mot gången eftersom jag var övertygad om att de skulle sparka den som kom för nära. Så jag öppnade bara dörren, stack in huvudet och ropade hennes namn. Hon såg att jag var rädd och utnyttjade natruligtvis nöjet av att sätta en sju år äldre storasyster i dilemma. Men som oftast tvärvägrade jag att utföra diverse sysslor som innebar närkontakt med någon av hästarna.
Några år senare började hon att ta hem “problemhästar” på somrarna. Då blev de som redan fanns hemma och vi som var hemma på semester synnerligen involverade i hennes hästarbete. De hästar som hon tog sig an var inga amatörer, de visste precis vilka människor i deras omgivning som gick att driva med. Där ingick bland andra jag. Så fort lillasyster försvann ur sikte så passade de på att hoppa över stängslet och sen bara stå och liksom fånle åt oss andra livrädda stackare. Om pappa fanns hemma, vilket var ytterst sällan, så gick han bara och tog tag i manen och hämtade in dem, eftersom han sen ungdomen var en rutinerad hästförare. Så det slutade oftast med att någon fick ta bilen för att hämta tillbaka lillasyster där hon fanns, medan någon annan försökte uppehålla hästen genom att mata den med hästgodis så att den inte rusade ut på vägen. Gissa om det var kapplöpning till bilen för att hinna först att få sätta sig i säkerhet och åka därifrån……
Next entries »
